Testbild

Text & bild Helen Clargården


Sus Lantz socialchef

52 år, bor i Helsingborg

Jobbat på Hässleholms kommun sedan 2015

 

Det var dom udda ungarna och jag!

 

Hjärta. Själ. Och hjärta en gång till.
Vissa ord återkommer ofta när Sus Lantz pratar om chefskap och socialtjänsten.
Men det är inga tomma ord för henne, tvärtom. När det blev för lite hjärta och själ på jobbet hon älskat i 26 år, gick hon vidare.
Sus Lantz blev istället socialchef i Hässleholm, en verksamhet och stad som lyckades väcka hennes känslor.

 

- Det var helt magiskt när jag skulle på intervju och klev av tåget i Hässleholm, berättar Sus. Det var som en saga – snön singlade ner i stora flingor och det kändes som en filminspelning. Jag frågade en man efter vägen till Stadshuset och han följde mig nästan ända fram för att vara säker på att jag hittade rätt.

 

Hässleholm visade sig från sin bästa sida och vann Sus Lantz hjärta, något som var extra viktigt just då.

 

- Ja, det blev rätt från början, säger hon. Jag hade jobbat i Helsingborg i 28 år, och älskat jobbet ända fram till de sista åren. Då började saker förändras, jag saknade både själ och hjärta hos staden, och dessutom kände jag mig fastbränd. Det var dags för mig att göra något nytt, att utvecklas.

 

Aldrig socialchef

Sus Lantz hade dock sagt att socialchef – det skulle hon aldrig bli. Nej tack, det var inte något som lockade henne. Men något gick snett, hon blev trots allt socialchef.

 

För att förstå hur Sus Lantz hamnade där hon är idag, måste vi backa till året då Sus var 18 år. Landskronatjejen tänkte bli barnskötare och pluggade på vårdlinjen i Helsingborg. När hon kom ut på praktik, upptäckte hon att det fanns en massa ungar som var lite udda.

 

- Det blev liksom de udda ungarna och jag som alltid hamnade tillsammans, säger Sus. Så jag tänkte att va fan, om jag ska jobba med ungar, kan jag ju lika bra jobba med ungar som jag gillar.

 

Rosengård

Och där tog Sus Lantz karriär en ny inriktning. Hon pluggade vidare på ett socialt omsorgsprogram i Malmö och när det återigen var dags för praktik, hamnade hon på Rosengårds basenhet. Där fick hon sin skolning i den ideologi som sedan har följt henne.

 

Efter examen hittade Sus tillbaka till Helsingborg, där hon jobbade som hemma-hosare ett par år. När kommunen sedan satsade på basenheter, öppnades dörren till det som Sus ville jobba med. Det var början till en 28 år lång arbetsrelation med Helsingborgs kommun.

 

- Jag jobbade på flera olika tjänster och platser, och fick stor kunskap om verksamheten. Vid ett tillfälle slutade flera chefer samtidigt och då pekade ledningen på mig och sa "du får gå in och ta hand om det här".

 

Att bli chef

- Jag tänkte, ja hur svårt kan det vara? Jag provar. Jag hade verkligen aldrig tänkt mig att bli chef, men när jag väl hade jobbet, så gillade jag det och ville ha det kvar.


 

Socialsekreterare, projektledare, gruppledare, sektionschef och verksamhetschef. Så ser CV:et ut för Sus Lantz på Helsingborgs kommun. Men när det på olika håll gavs möjligheter att utöka meritlistan med befattningen socialchef, tackade hon bestämt nej. Det var inget jobb för henne, sa hon.

 

Trogen tjänst

Sen var det då dags för den symboliska guldklockan, som tack för lång och trogen tjänst. Det var då något hände. Det tog stopp. Guldklockan blev en väckarklocka, och Sus kände att det var dags att gå vidare.

 

- Jag började läsa platsannonser och såg att Hässleholms kommun letade ny socialchef. Jag visste inte så mycket om staden eller dess verksamhet, så jag googlade. Och jag gillade det jag hittade! Det var lagom stort, de hade byggt upp en skitbra verksamhet, de hade inga stora underskott…. Och någonstans kändes det rätt. Tanken fastnade i mig.

 

- Jag vaknade mitt i natten, full av tankar om jobbet i Hässleholm, så gick jag upp och kollade tågtiderna. En timmes pendling från Helsingborg. Okej, tänkte jag, jag slänger in en ansökan.


Första intervjun

Och där är vi – snön singlar ner och Sus är i Hässleholm för sin första intervju. Som du förstår gick den bra. Det gjorde också de följande fyra intervjuerna. Vad var det i processen som övertygade Sus Lantz att trots allt ta ett jobb som hon trodde att hon inte ville ha?

 

- Under intervjuerna så slog det mig att Hässleholm är en vänlig stad. Och när jag träffade vår kommunchef Bengt-Arne Persson, så lyckades han verkligen förmedla hjärta och själ, och det var ju precis det jag saknade! Jag fick höra att här hjälps vi åt, att vi vill göra det bästa för människorna, och det var saker jag längtade efter att höra!


- Om Helsingborg vill jag säga att de har olika styrkor – de har beslutsmod, det gillar jag. Och de har en vilja att gå framåt och bli bättre. Om Hässleholm brukar jag säga att här är hälften så stort, men dubbelt så bra.

 

Stort hjärta

Sus har ett stort leende när hon säger det, och fortsätter:

- Det kan vara svårt att bygga nätverk i en stor kommun; det är så mycket lättare här i en mindre kommun. Och - jag vill jobba i en kommun med ett stort hjärta!


- Jag vill att Hässleholm ska ha en socialtjänst som alltid tänker ”vad kan vi göra för dig?”. Vi ska aldrig tänka vad vi inte kan göra. När du har det som sämst, så finns vi för dig och ska vara som bäst.

 

Så hjärta, själ och mod att fatta beslut – vad innebär det för socialförvaltningen i Hässleholm? Hur ser det ut här om fem år?

 

- Om fem år ser allt annorlunda ut. Istället för att processen ser ut som den gör idag inom socialtjänsten - anmälan, utredning och insats – så vill jag att hjälpen kommer tidigare och så nära barnen som möjligt. Vi vänder på tratten. Insats först. Och kan vi inte hjälpa, så gör vi en utredning. Det är framtiden, säger Sus Lantz.