Testbild

Text & bild Helen Clargården


Annette Ekenberg verksamhetschef

47 år, bor i Vinslöv

Jobbat på Hässleholms kommun sedan 2015

 

Hon har skrivit svensk historia!

 

Sommaren 2015 tog Annette Ekenberg sig an en ny och rolig utmaning, då hon började ett nytt jobb. Annette blev chef för verksamheten ensamkommande barn.

 

Precis då fick Sverige se något helt unikt hända: 35 000 ensamkommande barn sökte sig hit under loppet av några månader. Och ingenting blev som Annette, eller någon annan, tänkt sig.


Annette Ekenberg pratar med stor inlevelse om tiden då allt som var normalt flyktingmottagande sattes ur spel. Då Annette och hennes personal gick på rent adrenalin och tvingades bryta mot en mängd lagar och regler för att klara av situationen.

 

Idag är vi alla medvetna om att det skrevs historia under 2015 då flyktingarna vandrade genom Europa för att komma till tryggheten. Men hur ser det ut idag? Vad hände med alla som anställdes för att ta hand om de ensamkommande barnen, hur många barn har kommit till Hässleholm under 2017, har händelsen satt några spår i organisationen och vad har hänt med Annette Ekenberg? Det blev en tuff start för den nyanställda chefen.

 

För att få de svaren, måste vi ta det från början.


Varmt om hjärtat

Annette började som frivårdsinspektör inom kriminalvården i Kristianstad. Men hon gick ganska snabbt över till socialtjänsten och blev socialsekreterare i Broby. Och att socialtjänsten ligger henne varmt om hjärtat förstår man när hon berättar om de uppdrag hon haft genom åren:

 

- Jag tycker att det är fantastiskt att jobba inom socialtjänsten! När jag jobbade som socialsekreterare på en skola i Hässleholms kommun, såg jag mig som socialtjänstens ambassadör. Jag ville sälja all den hjälp vi har att erbjuda! Jag tycker verkligen att socialtjänsten bedriver en fantastisk verksamhet!

 

Med hjärtat på rätta stället och en varm övertygelse om att socialtjänsten och skolan måste samverka för att stötta familjer som behöver det, ägnade Annette ett antal år åt Hässleholms barn och unga innan hon blev värvad till socialtjänsten i Markaryd. Där väntade ett roligt uppdrag som familjebehandlare på en skola för utåtagerande barn.

 

Skolprojektet blev en stor framgång med lyckade resultat, och personal som utvecklades och trivdes.

 

- Det var en fantastisk verksamhet, säger Annette. Det blev verkligen vårt projekt, som vi kunde forma och utveckla. Vi var ett team på fyra vuxna som fanns där för att i första hand stötta föräldrarna. Vi undervisade och handledde, vilket gav otroligt mycket trygghet, och i förlängningen, framgång.


Blir chef

Under de åtta åren på skolan, formas den Annette som sedan skulle gå vidare och bli chef för ett HVB-hem för ensamkommande barn i Markaryd. Hur gick hennes tankar inför jobb-bytet?


- Ibland blir man helt enkelt bara färdig med någonting, och är redo att gå vidare. Jag hade aldrig i hela mitt liv tänkt att jag skulle bli chef, jag ser mig som en behandlare. Men så blev det. Jag blev chef, och det var ganska läskigt först. Jag hade ingen chefsutbildning, utan det var bara att gå in och köra, och lösa problemen.

 

Med tiden kom erfarenheten och chefsutbildningarna för Annette. Och de kom väl till pass när hon en dag hittade sin nya yrkesmässiga utmaning.

 

- Jag satt framför datorn där hemma och skulle hjälpa min 16-åring att söka sommarjobb i Hässleholm. När han tog upp lediga jobb-sidan, såg jag tjänsten som verksamhetschef på socialförvaltningen.

 

Sökte nytt jobb

”Ursäkta mig en stund, jag ska bara…”, sa Annette, föste undan sonen och tog över datorn. För jobbet som rullade förbi måste ju vara menat åt henne, det var Annette Ekenbergs CV som efterfrågades. Så hon sökte, fick jobbet och nu skriver vi april 2015.

 

Då började flyktingarna komma.

 

- Jag var ny chef och hade en organisation som bestod av hela tre socialsekreterare som jobbade med utredningar. Totalt var vi drygt 15 anställda i verksamheten. Vi hade två HVB-hem med åtta platser på varje ställe, och de var redan smockfulla. Vad gör man? Var placerar vi barnen, säger Annette och slår ut med armarna.

 

 

 Läget blev akut. Barnen fortsatte komma.

 

Hässleholms kommun gick upp i stabsberedskap. Annette fick dela sin tid mellan uppdraget att leta bostäder – att inspektera lokaler, att få tillstånd, att se över brandskyddet, att försäkra boenden, att kontakta alla som kunde ha platser över för att ta emot de ensamkommande barnen – och att samtidigt rekrytera personal.

 

- Jag rekryterade som en dåre, vi fick alla någon slags extrem beslutsamhet; vi gick på rent adrenalin för att kunna klara situationen. Som mest tog vi emot tio barn i veckan. Alla ramar sprängdes, och vi vände ut och in på oss själva för att klara det. Vi drev en ren blåljusorganisation, och när vi gick hem på kvällarna så gjorde vi high five för att vi lyckats placera alla barn som kommit under dagen.


Töja på lagar och regler

Situationen var helt unik och insatsen som hela kommunen med Annette och hennes kollegor i spetsen gjorde, innebar att alla barn som kom kunde tas emot och få en säng. Men det innebar att man fick töja på lagar och regler.

 

- Den offentliga organisationen är inte rustad för att klara den akuta situation vi hamnade i, konstaterar Annette. I det långsamma kommunala systemet finns det tid och plats för delaktighet, för inflytande och för eftertänksamhet. Här fanns inte möjligheter för det – vi satt i ett operativt akutläge. Vi tog hand om alla ungar, men till kostnaden att vi bröt mot en herrans massa regler och en del lagar.

 

- Vi i Hässleholm var en av de första kommunerna som erkände det, och som anmälde sig själv. Vi gjorde en lex Sarah angående mottagandet.

 

Så stängdes Sveriges gräns och flyktingarna slutade komma.

 

- Det var galet skönt, vi gick på knäna och hade gått under om det fortsatt komma fler barn. Vi var alla helt otränade för sådana här situationer och vi levde med ångest och oro för hur vi skulle klara uppdraget att ta hand om alla som kom.

 

Brottades med dilemma

Ett år efter det att Annette tillträtt, hade hon en organisation med 140 medarbetare. Och som chef brottades hon med det moraliska dilemmat att hon i den akuta situationen tvingades välja mellan barnen och personalen. Det gick inte att räcka till för alla.

 

- När vi väl hade placerat alla och vi till slut kunde pusta ut för att vi faktiskt hade lyckats med vårt uppdrag, såg jag fram emot att få utveckla verksamheten och att få bli den där chefen som ser och hinner med personalen, säger Annette. Men då ställdes vi inför nästa svårighet: Regeringen bestämde sig för att minska ersättningen för ensamkommande barn. Det gjorde att vi var tvungna att skära ner våra utgifter med 40 %.

 

Beskedet från regeringen innebar att det blev en forcerad personalflykt och att Annette Ekenberg fick påbörja en stor omorganisation och än en gång ställa om verksamheten. Hur har allt detta påverkat henne som chef?

 

- Det har minst sagt utvecklat mitt ledarskap i turbofart. Jag har förstått betydelsen av ett personligt ledarskap. Hur viktigt det är med mål och att man är rak med att det är DIT vi ska. Det är otroligt betydelsefullt att man är just rak och ärlig, säger Annette och fortsätter:

 

- En annan sak jag lärt mig är att om något inte funkar – ta tag i det direkt! Alla tjänar på det. Allt det jag har gått igenom de här åren har gjort mig modigare som chef. Ibland tänker jag att jag blivit hårdare, men det handlar nog om att jag blivit tydligare.

 

Oerhört stolt

Nu har vi besvarat de flesta frågorna vi ställde i början av den här texten. Men ett svar återstår – hur många ensamkommande barn kom till Hässleholm under hela 2017? Svaret är tre.

 

- Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv, som jag var julen 2016, säger Annette Ekenberg. Men jag känner mig så oerhört stolt över att jag fick vara med och bygga och skapa den organisation vi gjorde. Och vi gjorde det i en sann medmänsklig anda, med varje barns bästa i tanken. Situationen var helt unik, men vi klarade av det! Vi skapade historia.